De ska få se. De jävlarna ska få se.
Sara stod i logen på Hard Attack och bättrade på sminket framför badrumsspegeln, medan hon smuttade på en öl som hon tagit med sig hit från baren. Men hur mycket hon än drack var hon lika torr i munnen. Och magen kändes märkligt uppfylld, som om hon var otäckt mätt trots att hon inte kunnat äta något sen lunch.
Vad hade hon egentligen menat med de orden? De jävlarna ska få se? För en kort stund hade hon sett Sara, arton år, i spegeln stunden före deras första spelning någonsin på fritidsgården. Det var ju hon, den gamla Sara, som hon försökte efterlikna, så det var ju klart att den där vresiga tonåringen ville lägga sig i.
Det var bara en halvtimme tills hon som fyrtiotreåring skulle gå ut och förnedra sig själv genom att låtsas vara arton igen inför en publik som förmodligen skulle hata henne. Vad var det för masochistiska drag som gjorde att hon ens ville utsätta sig för det här? Berätta för den där slyngeln i spegeln varför du gör det här, och lycka till med att försöka få henne att fatta utan att hon slänger sminklådan i huvudet på dig, kallar dig gammal patetisk kärring och sen drar härifrån på två sekunder.
Att hon varit full av ursinne innan hon gått upp på scenen den där första gången mindes Sara tydligt. Det var först efter spelningen, när publiken framför scenen skrikit efter mer, som hon hade lugnat ner sig en aning. Hon hade fått sin revansch. Hon ville till och med kalla det sin hämnd, sin hämnd på alla dem som visat att de inte haft några höga tankar om de här fyra tjejerna. På dem som avfärdat hennes band som en dålig kopia av andra hårdrocksgrupper. På dem som påstod att de inte ens kunde hantera sina instrument, vilket kanske var den värsta skymfen av alla. På dem som kallat bandet för en samling dumma brudar och på dem som påstått att de bara var desperata efter uppmärksamhet. Och mest av allt hade hon fått sin hämnd på de föräldrar som stoppat hennes kompisar från att gå och se konserten, något som slutat med att vedergällningen blivit mångfaldigt värre. Hon hade i alla fall varit förnuftig nog att låta bli att slå sönder sin dyra gitarr på scenen och i stället offrat några av fritidsgårdens pinnstolar, även om hon tydligt mindes att fritidsledarna inte hade valt just ordet förnuft för att beskriva vad de kände.
Det var de jävlarna som skulle få. Allihop.
Hon hörde dörren öppnas och en Alice in Chains-låt trängde sig in i logen från baren utanför. Linda, Jeanette och Marianne kom in och fyllde upp hela dörrposten till den lilla skitiga, nerklottrade toaletten.
”Fan, du måste gå ut och kolla, Sara”, sa Linda. ”Helt sjukt. Jag trodde att vi skulle spela för bara fem–sex pers.”
”Det är bara tio minuter tills vi ska upp på scenen”, sa Marianne med stegrande darr på rösten, samtidigt som hon kastade en blick på sin armbandsklocka av guld, som var ett sånt stilbrott mot resten av munderingen att hon riskerade att anklagas för att vara spion åt överklassen.
”Men fan vilka coola rockbrudar vi är”, sa Linda och kom fram och la armen om Sara.
Snart hade också Jeanette och Marianne slutit upp intill dem, medan de skrek och skrattade inför spegelbilden, som vore den en kamera som skulle föreviga den här minnesvärda stunden. Sara räckte ut tungan, för det var så artonåringar gjorde.
Linda hade rätt – de var verkligen coola. Sara studerade sina bandkompisar som såg ut som om de bott ute i skogen under alla år de varit borta, under höststormar och skogsbränder som slitit hål på deras jeans, trasslat till deras frisyrer och lämnat kvar sotiga fläckar kring ögonen.
”Varför är det ingen som har korkat upp vinet?” sa Marianne. ”Jag måste ha ett glas innan vi går upp.”
Jeanette högg tag i Marianne och tvingade till sig en kram.
”Men fattar ni? Vi ska spela på Hard Attack om några minuter och vi står bara på toaletten och gömmer oss. Kom igen nu för fan!”
Marianne gick före ut i rummet där väggarna var tapetserade av affischer med band som tidigare spelat på Hard Attack, mestadels svenska grupper – allt från Backyard Babies till Mustasch. Hon hade förberett fyra vinglas från baren, som hon ställde på det låga bordet framför den L-formade soffan.
Det mousserande vinet bubblade över på den redan klistriga bordsytan. De tog upp varsitt glas och utbringade ett vrål innan de blev avbrutna av att dörren öppnades, och en tjej med dreadlocks och en kraftig ring genom näsborrarna meddelade att det var dags att gå upp på scenen så fort de var redo.
”Så fort vi är redo?” sa Sara. ”Ja, när är vi redo?”
”Typ nu …?” frågade Jeanette.
Marianne klunkade i sig sitt glas.
”Jag tror att de förväntar sig att vi ska hålla tiden”, sa hon och lät precis så som en rockstjärna inte skulle låta.
”Fast det skiter väl vi i, eftersom vi är rockstjärnor”, sa Jeanette. ”Men okej, vi är rockstjärnor som är coolare för att vi går mot strömmen, så därför håller vi tiden.”
De ställde ner glasen, gav varandra stela, nervösa leenden och gick mot dörren. Stannade upp och såg på dörrhandtaget som om de blev osäkra på hur det skulle användas. Sen drog Linda ner handtaget med spelat självförtroende och de gick ut genom dörren.